En katt

Bland hermeliner?
Många tulpaner blir det men jag lovar att det här inte är en blomblogg!;)
Trevlig helg alla!

Ska det vara så?

Jag vill verkligen inte vara elak men ska ögonbrynen se ut så där? Är det jag som har missat något eller som inte hänger med? Jag tycker i vilket fall som helst inte det är snyggt det är däremot tröjan!:)

Tystlåten - Moi?

Snacka om yrkesfördomar! Vad kommer det egentligen ifrån att bibliotekarier är tystlåtna? Tror "folk" att vi är skygga också och smyger bakom hyllorna?;)
Hur som helst, lite rolig är den ändå, muggen alltså:)

Framtidshopp

Idag har det varit studentfirande i vår stad; precis utanför mitt fönster dundrade de förbi hojtandes och sjungandes av lycka och framtidstro. Jag brukar alltid känna både glädje och vemod i studenttider; jag smittas och dras med i glädjeyra samtidigt som jag känner ett vemod och sorg över att de ska vara så tufft för de unga att få jobb och eget hem.
Tack och lov brukar det ju fixa till sig och utsikten från mitt fönster ikväll förstärker den känslan...

Kluven

                                         Bild från Tullhuset living

I kvarteret där jag bor finns en affär med jättefina saker; mode, inredning och skönhet. För två veckor sedan var Maria Montazami där på besök och det blev succé. I samband med beöket lanserades det här fina armbandet där en viss del av intäkten går till förmån för bröstcancerfonden.
Alltså jättebra sak och snyggt armband. Mitt stora problem är att personalen i affären är så fruktansvärt otrevliga och dryga och nu undrar jag; har det verkligen råd till det!? Är deras umgänge i - de fina kretsarna - så stort att det klarar sig på deras intäkter eller är det så att det bara är en hobbyverksamhet de driver?

Underbart är kort

Jaha, det var den ledigheten! Vart tog den vägen? Jag trivs oförskämt bra med kravlösa dagar och skulle gärna ha några flera. Tack och lov är det inte så långt kvar till sommarsemestern och så vet jag ju långt därinne att jag mår ganska bra av rutiner....Nu ska jag försöka ladda om inför premiärsaga med Rödluvan i morgon!

Chilla

Chill Norway har blivit hur hett som helst på sistone; och visst finns det en massa snyggt, klänningarna är ljuvliga! Men priserna! Vad är grejen? Jag skulle gärna skrota runt i en sådan här ¨pyjamas¨ men för 2000!?

Skamvrån?

Är jag den enda som inte är ett dugg intresserad av att följa dagens händelse? Jag förundras mest över den otroliga disciplin och målmedvetenhet deltagarna besitter. En av mina bästa väninnor deltar och naturligtvis hejar jag jättemycket på henne. Imponerad är jag också och någonstans därinne kan jag förstå det roliga i att kämpa och slita mot målet som hägrar runt hörnet. Men att titta på tävlingen eller delta själv är jag inte intresserad av. Bjudningar och kalas där ¨käcka¨ tävlingar ingått - gärna på tid - har alltid fått mig att se rött - kan det ha något att göra med skolans kränkande gymnastiklektioner -?
Samtidigt som jag naturligtvis förespråkar vikten av att röra på sig för att må bra. Jag kan själv hamna i ett euforiskt tillstånd då de kära endorfinerna bubblar upp. Det är viktigt att hitta din grej och att träna efter dina förutsättningar för att må bra! Se där, dagens predikan!

Uppdaterat 20:37: Jag måste ändra färgen på min text, jag hade länkat men misstänker att det inte gick att se?

Julstress?

Idag har jag jobbat hela dagen och jag säger bara hjälp så stressade många av våra besökare är! Beror det på den ankommande julen? Blir det inte värre och värre; kraven på det perfekta hemmet, julkorten, julmaten och julbaket? För att inte tala om julklapparna och lyckan som ska infinna sig på beställning?
Jag blir trött av allt detta och känner för varje år en önskan om att hitta julen som jag tycker om och kan njuta av. Lyssna på julkonserter, njuta av den vackra snön - som vi just nu har - och framför allt att umgås med mina nära och kära.
Jag skrev för ett tag sedan om min önskan att hjälpa utsatta/sjuka barn; jag brukar åtminstone alltid köpa en sak som stöder insamlingar till barn men jag skulle gärna vilja hjälpa dempå annat sätt, så som man i många städer gör med människor som inte har något hem. Då tror jag den ultimata jullyckan och tillfredsställelsen skulle infinna sig i alla fall hos mig.

¨Lär dig livets enkla gåta...

älska, glömma och förlåta¨. Var det inte så den gick, den som många tjejer skrev i varandras kompisböcker?
Min A är alltid så himla snäll, förlåtande och ödmjuk. Han säger alltid till mig att jag ska vara förstående och förlåtande. Blir jag sårad eller kränkt reagerar jag som en äkta skorpion - som jag ju är - går antingen till attack eller blir grymt förorättad, drar mig undan och glömmer/förlåter inte så lätt.
Hur fungerar ni?

Sparka löv...

Det är de där små sakerna som  oftast sätter guldkant på tillvaron som att sparka löv en sådan här vacker höstdag. Helst hade jag gjort det med Ronja som tyvärr inte är 100, vet inte riktigt vad det är med henne men hon är ju gammal och det känns ofta -  numera - som vi har henne på nåder och  jag försöker förbereda mig mentalt på ett liv utan henne...vem försöker jag lura?

Har jag gjort bort mig nu igen?

Näe, efter att ha surfat runt och sett hur risiga och sjuka många av mina fina bloggvänner är så upplevde jag att mitt senaste inlägg framstod som ett eller flera nålstick i ögat och valde därför att ta bort det. Kanske skriver jag om det här en annan gång - eller inte.

                                                          Bild från Didriksons


Och inser att en sådan här regnkappa måste ju jag bara ha nu när det ska regna så mycket...

Att göra en höna av en fjäder

                                           Kanske jag kan komma så här...?


Åsså var det måndag igen och vilken dag passar inte bättre att få hjärnsläpp på? Plötsligt har jag ingenting att ha på mig, i alla fall inget i vitt, beige eller grått. Det dummaste är att det inte är någon märkvärdig fotografering alls. Så typiskt mig att förstora det hela till oanade proportioner. Någon som känner igen sig?

Abstinens

Har inte kommit in här på heela dagen, snacka om att sakna sin lilla snuttefilt ;-) Någon annan som har haft problem med blogger eller med att komma in här idag?
Annars kan jag inte riktigt bli kvitt det övertramp som tog mest kraft från mig i måndags. Det är inte så att jag går och är ledsen eller så men jag känner mig kränkt, arg och frågan om hur jag ska agera nu gnager inom mig. Jag har berättat för några av mina närmaste vänner som reagerade på liknande sätt som jag vilket ju är ett tecken på att jag inte överreagerar... Jag är medveten om att jag är spontan och känslig men det här känns inte ok, hur sjutton ska jag göra nu?

En svår nöt att knäcka...

Och så var det tisdag; till skillnad från många andra gillar jag tisdagar; slutar tidigt, brukar betyda träning och ofta något bra på tv. En räkmacka väntar dessutom i kylskåpet idag, bara en sådan sak...
Idag ska jag däremot försöka klura ut en riktigt bra ungdomsförfattare som passar både killar och tjejer  i åk 8 och som gärna skrivit ett par böcker som vi kan bokprata om. Inte det lättaste....Förslag?

Vilken väg ska jag ta?

Bloggen och jag kommer inte riktigt överens just nu, vete katten vad det är men från att ha haft en jättefin layout går det plötsligt inte att göra någonting. Min stackars mamma som är en hejare på bloggdesign och hemsidor har fixat, grejat och sliter vid det här laget sitt hår för att ingenting fungerar här inne längre. Idag föreslog hon att jag eventuellt ska starta en ny blogg vilket då betyder att jag inte kan ¨ta med mig¨ något härifrån utan att jag får börja helt från början....och där tappade jag geisten och blev tjurig, fy sjutton så barnslig och otålig jag är, helt sanslöst!

Tjejen som föreläste i sociala medier häromdagen menade att wordpress är mycket bra, mer avancerat vilket antagligen betyder att det är svårare...?

Ni följer väl med mig om jag skulle tvingas byta, va och vad ska jag i sådana fall heta?

Förutfattade meningar

Den främsta anledningen till att jag valt att hålla min blogg hemlig - framför allt på jobbet - är att jag upplevt att det inte är accepterat att blogga om mode, jag har fått känslan att det inte är fint nog och ytligt. Kanske något som bara ligger hos mig men ändå har jag valt att hålla bloggen och mitt intresse för modebloggar hemlig. I förmiddags när jag lyssnade på föreläsningen om sociala medier fick jag denna känsla bekräftad då föreläsaren touchade ämnet modebloggar och värderingarna susade igenom salen utan att något egentligen uttalades högt. Fastän tjejen som föreläste tillade att ¨jag vill inte racka ner på modebloggar¨ så låg det ändå i luften vad många tyckte utan att egentligen kanske inte veta så mycket om dem (min tolkning).
Det här har fått mig att börja fundera igen ; varför måste det vara så här, varför är det inte accepterat med modebloggar i alla kretsar? Varför anses det inte som tillräckligt fint nog och varför säger min självbevarelsedrift att det är bäst för mig att hålla den här lilla bloggen hemlig?

Rosorna är borta!

De fina som jag hade på sidorna här på bloggen, var har de tagit vägen månne? Är det någon av er som har ¨lånat¨ dem? ;-)
Har varit på en sådan otroligt intressant och givande föreläsning om sociala medier idag, jag måste smälta intrycken först sedan ska jag berätta mera.

Uttryck

som gick i veckan var bland annat Laptopdermatit, hudförändring orsakad av värme som ökar snabbt bland unga som har datorn i knäet. Ungdomar! Jag sitter jämt med min laptop i knäet tills hela jag är kokhet! Bör jag sluta eller bli orolig? Hur gör ni?

På väg hem igen...

Borta bra men hemma bäst heter det ju men det är med en liten klump i halsen som jag idag lämnade västkusten som visade sig från sin bästa sida. Jag vet att jag har det jättebra där jag bor och förnuftet säger oxå att det ju är sommaren som är outstanding...jag minns hur tuffa o sega vintrarna var och vad mycket fint vi lyckats bygga upp hemma. Kanske har detta vemod med en ny fas i livet att göra? V har i sommar flyttat hemifrån o H ska ju börja plugga i Örebro och kommer troligtvis att se sig om efter något eget snart. En stor del av mitt liv har varit uppbyggt kring killarna, nu är det dax för mig o A att skapa ett nytt liv ensamma. Jag vet att vi kommer att få det jättebra och kul, vi kommer att kunna börja tänka på oss själva igen men eftersom jag alltid varit känslig för förändringar känns det just nu stort, sorgligt, ensamt och så känner jag mig plötsligt så gammal...
Dessa tankar ger mig samtidigt dåligt samvete eftersom jag har en bloggtjej och hennes fina tappra son i tankarna...

Jag måste nog i alla fall aktivt börja leta efter någon sommarlösning för västkusten igen