tisdag 18 oktober 2011

Den här lilla dockan...

Är inte glömd. Den jobbigaste saknaden och sorgen kommer i skov.
Som idag, när jag är trött och sliten; så himla skönt att få gosa in sig hos Bono. Jag jämför dem inte med varandra; de är så olika och jag tycker precis lika mycket om dem - på olika sätt
Ronja, du fattas mig! <3

9 kommentarer:

Znogge sa...

Vissa saker glömmer man aldrig. Så är det bara. Men det hindrar som väl är inte att man kan tycka om igen.

Kram

Fifi sa...

Hur underbart det än är att skaffa ett nytt djur, så går det aldrig att ersätta det saknade djuret. Och det kanske är tur det egentligen.

Villa Frejas bokblogg sa...

Att man öppnar sitt hjärta för, i det här fallet, ännu en hund betyder aldrig att man glömmer den förra. Man saknar och minns.
Kram.

Ps. jag funderar på att använda ett annat bomullsgarn som är lite tunnare än det jag använde till din mössa. Och då i stället använda två trådar. Men ska kolla lite till.

Omentjej sa...

Fina Ronja, förstår att du saknar henne... Kram!!

Camillas dagar sa...

Fina, fina Ronja! Så klart att man aldrig glömmer.
Styrkekramar!

Att ha det gott sa...

Kram till dig

Miss M sa...

Åh fina Ronja <3 vet allt för väl vad du menar; när jag var med mamma och tog bort hennes lilla pudel så grät jag över min fina Gibzon och fick en knuta i magen över att min Tillie också den vägen ska vandra en dag =( KRAM

Sussi sa...

Nä, det finns nog ingen som kan ta den andres plats. Det är det som är så härligt. Att dom är så olika..

kramisar

Anonym sa...

Den som säger till mig att det "bara" är en hund blir jag rasande på och dom har förmodligen aldrig haft hund själva och vet vad det ger en hela tiden. Och att dom är sådana personligheter. Kan fortfarande bli ledsen idag efter 5
år för min gamla hund, som sagt i skov, och ändå har man en ny guldklimp som är precis lika go. Men det visar väl att man älskar sina hundar tycker jag.