Borta bra men hemma bäst heter det ju men det är med en liten klump i halsen som jag idag lämnade västkusten som visade sig från sin bästa sida. Jag vet att jag har det jättebra där jag bor och förnuftet säger oxå att det ju är sommaren som är outstanding...jag minns hur tuffa o sega vintrarna var och vad mycket fint vi lyckats bygga upp hemma. Kanske har detta vemod med en ny fas i livet att göra? V har i sommar flyttat hemifrån o H ska ju börja plugga i Örebro och kommer troligtvis att se sig om efter något eget snart. En stor del av mitt liv har varit uppbyggt kring killarna, nu är det dax för mig o A att skapa ett nytt liv ensamma. Jag vet att vi kommer att få det jättebra och kul, vi kommer att kunna börja tänka på oss själva igen men eftersom jag alltid varit känslig för förändringar känns det just nu stort, sorgligt, ensamt och så känner jag mig plötsligt så gammal...
Dessa tankar ger mig samtidigt dåligt samvete eftersom jag har en bloggtjej och hennes fina tappra son i tankarna...
Jag måste nog i alla fall aktivt börja leta efter någon sommarlösning för västkusten igen