Tidigt i morse...

Kom Ronja till mig så klart och tydligt i drömmen precis innan jag var på väg att vakna. Hon hälsade på mig precis på det där sättet hon brukade att göra då hon liksom bufsade in sig i nosen mellan mina ben och med svansen viftandes fram och tillbaka. Jag kände hennes mjuka päls och doft så tydligt att jag nästan var lite förvånad att hon inte fanns där när jag slog upp ögonen. Det var som om hon kände att jag först nu var redo; som hon ville hälsa att ¨ allt är bra matte, allt kommer att bli bra, jag mår bra¨. Det är 5 veckor sedan idag som vi tog farväl av varandra men jag vill tro att hon finns med mig vid min sida. Jag befinner mig nu i gränslandet mellan min bottenlösa sorg och förtvivlan och är på väg in i fasen då jag kan börja titta på lite kort av henne och minnas alla fina stunder med glädje och värme. Men...fortfarande forsar tårarna när jag tittar på henne lite för länge och jag saknar henne så mycket att jag knappt vet vad jag ska ta vägen. Livets gång och Ronja slipper ju lida och vara trött. Det håller mig uppe för det är det viktigaste av allt!