Filmen jag såg igår var Hachiko - en vän för livet av Lasse Hallström. Den lille akitavalpen från Japan finner sin vän och ledare på en tågstation i det nya landet. Den lilla valpen visar snabbt att han inte är en vanlig hund och att man i högsta grad förtjänar hans lojalitet och vänskap vilket ju professorn (Richard Gere) gör och därifrån är de oskiljaktiga. Varje dag sitter Hachiko och väntar på sin husse på tågstationen kl 5, tillsammans beger de sig hemåt. Naturligtvis anar betraktaren att något tragiskt kommer att inträffa och mycket riktigt; en dag dör professorn men Hachiko sitter trofast kvar och väntar och väntar i ytterligare 9 år...
Filmen bygger på en sann berättelse om Hachi som år 1924 kom med sin husse - professor på Tokyo universitet -i Tokyo. Det finns en staty till Hachis minne på tågstationen. Det har skrivits ett flertal böcker om den berömda hunden.
Är man en hundvän som jag går det inte annat än att beröras starkt av denna film. Visst är den amerikaniserad och förutsägbar men jag påverkades starkt av berättelsen och grät som jag inte har gjort på länge...
Jag ger den MMMM/M
6 kommentarer:
Ja, hua vad sorglig filmen var.
Nu är mössbroscherna klara :)
Maila mig din adress: telmus@msn.com
Stor kram.
Åh, den måste jag kolla in!
Åh, den låter alldeles, alldeles underbar =) den bara måste jag se =)
Hopas du har en skön söndag sötnos! KRAM
Tack för varningen! Den filmen klarar jag inte av att se så jag försöker inte ens. Blir berörd bara av din recension. Så illa är det!
Kram
Jag vill också se den filmen!
Sara: Ja, verkligen, jag är fortfarande helt förstörd ;-/ Kram!
En förkärlek för svart: Ja, men den är fruktansvärt sorglig ;-/
Miss M: Ja, men ladda upp med ett kilo näsdukar bara. Kram!
Znogge: Ja, jag förstår inte hur jag tänkte...Kram!
Erika: Ja, men den är hemskt jobbig.
Skicka en kommentar