måndag 17 januari 2011
Patience Please
Jag känner mig inget rolig just nu och jag har absolut inte en aning om vad jag ska skriva om och jag tänker att min deppighet inte är något vidare kul att ta del av just nu. Jag jobbar och kan på så sätt skingra tankarna lite samtidigt som jag är så disträ. Blev av med min mobil idag och gör en del tokigheter. När jag kommer hem gråter jag en skvätt, försöker att undvika bilder och andra minnen än så länge. En vecka sedan idag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Man lär sig leva med mycket...
Kram
Jag vet allt för väl hur det känns.. Låt sorgen ta sin tid, det är ingen idé att skynda på den!
kram
Vad är väl en borttappad mobil i sammanhanget?! Ta hand om dig.
Kram.
Men det är väl klart att du inte är så pigg och uppåt nu. Det är inte ens kul att shoppa va? :/
Hoppas att du snart får må bättre.
Kramar!
Det är så svårt att säga hur lång tid det tog. Gollum blev sjuk i början av september 2009 och fick då en dödsdom. Efter det gick det bara utför, jag visste att han kunde leva allt från några månader upp till två år, men det var väldigt jobbigt att se honom gradvis bli sämre. Och att inte veta hur mycket han led. När vi tog bort honom efter några månader, i januari 2010, var det nästan en lättnad på sätt och vis. Det låter hemskt, men vi visste ju att det skulle bli så förr eller senare och nu slapp hann lida. Men det gjorde förstås fruktansvärt ont, särskilt när den andra katten sörjde så uppenbart också. Jag kan fortfarande bli ledsen när jag tänker på Gollum, men jag sörjer inte längre och det gör inte lika ont.
kram
Åh Molly, jag lider med dig! Det tar tid att sörja och det måste det få göra. Vi finns kvar, känn ingen press att blogga nu. KRAM!
Skicka en kommentar