direkt igår när jag träffade Christina Stielli som i samband med poesiveckan kom till oss för att föreläsa om sin bok Orka: självkänsla för tonåringar. Christina kom som ett yrväder och bjöd på sig själv och sin kunskap under cirka en timma. Personligen kastades jag tillbaka till tiden då jag alltid sist blev vald till alla lag i gympan, mobbningen, känslan av att inte räcka till och att vara tillräckligt söt och till den elaka matteläraren som skrattande sa -inför hela klassen- att jag var den sämsta matteelev han någonsin stött på. Jag är så glad att jag orkade mig iväg för att ta del av detta och för att få träffa och lyssna på Christina och naturligtvis också Sara, tack raring!
8 kommentarer:
Det har verkligen funnit lärare i ens liv som man önskat man kunnat stå upp inför, ge svar på tal. Hemskt hemskt fruktansvärt hemskt är det. För min del stötte jag på det en gång på universitetet...först blev jag mållös, sen sårad, sen arg. Jag sade inget, men den professorn sjönk i mina ögon något så hiskeligt. Respekten den försvann. Så lätt hon kunde bli av med den.
Tack och lov att skolan inte ser ut så längre. Själv fick jag som enda elev i klassen inte vara med i kören. I stället fick jag stanna i klassrummet och arbeta med läsförståelse. Jag som läste bäst i klassen...
Kan tänka mig att det var ett väldigt intressant besök. Ett sådant vikrigt ämne dessutom!
Kram
Tack själv - det blev ju så bra, och texterna pricken över i :)
Ah, I now the feeling. Jag var liksom alltid "fel" under grundskolan. Jag var för bra i skolan, för spinkig, för dålig på jympa, för konstig, skrattade för högt osv. Tur att man är förbi den tiden…
Jag blir så glad av att se söta djurstatyer eller vad man ska kalla dem, lite här och var!
Du är bäst tycker jag KRAM
Å. Vad glad jag blir över dina ord :) TACK själv för att jag fick komma. Det var fantastiskt roligt och jag åkte därifrån hög på endorfiner. Barnen ger så mycket tillbaka :D
Det jag tog med mig särskilt var den där sekunden med en flicka på andra raden. Hon var runt 12. Kanske 13. Och hon räckte upp handen och frågade vad "unik" betydde. När jag åkte därifrån tänkte jag på henne. Har hon aldrig fått höra att hon är unik? Har ingen någonsin sagt det till henne? Vi får inte glömma att ösa på. Ösa över sånt på barnen vi möter. Oavsett om det är våra egna eller någon annans. Säg det till henne är du snäll ;) om du möter henne någon gång. Att hon är unik. Precis som vi. Stor kram.
Får ont i hjärtat.
Mammi
Sunflower: Ja, precis...det värsta är att de har en sådan makt...även på universitetsnivå...
Znogge: Ja, fy så fruktansvärt och så kränkande...jag inbillar mig och hoppas att förutsättningarna är bra mycket bättre i dagens skola, säg att det är så. Kram!
Hedgehog-Sara: Ja, en mycket lyckad dag!
Fifi: Ja, tack och lov, hemskt att så många av oss har behövt genomlida så mycket elände...
Att ha det gott: men tack, vad rar du är!
Christina Stielli: De kommer från hjärtat. Ja, visst mår man dåligt av sådan respons därför är det guld värt med människor som dig och kanske att jag också fyller en liten funktion, hoppas det...lovar att jag ska göra det om jag ser henne. Kram!
Eva Agnes: Det var då...Kram!
Skicka en kommentar