Att inte sakna kossan förrän båset är tomt...

Jag känner mig så himla ledsen, kränkt, arg och utnyttjad! Är det verkligen så att bara för att jag vill/försöker vara snäll och omtänksam ska behöva finna mig i att så ofta vara andrahandsvalet? Något jag lär mig från år till år är att de som verkligen är ärliga och bryr sig om just mig som människa är lätträknade. Dem tänker jag lägga fokus på från och med nu och inte bry mig så mycket om de andra. Nåväl försöka ska jag...och kan just nu inte riktigt skaka av mig den sårade känslan  och den beska eftersmaken i munnen...