Idag fick vi hämta hem Ronjas aska, mycket tungt. Jag bröt ihop, all heder till personalen som jobbar på kliniken, de är fantastiska; så lyhörda och omtänksamma. Nu är jag jättetrött och orkar inte skriva så mycket mer. Jag inser att detta kommer att ta sin tid och - trots alla som bryr sig - så känner jag mig väldigt ensam i min sorg...
15 kommentarer:
Jag förstår att dte är tungt för dig. Det blir också så påtagligt vissa stunder, tänker jag. Ta hand om dig själv!
Kram
Vet du vad! Hade Gibzons aska ståendes med ljus,foto och favoritpipis i sovrummet i 1,5 år, kunde bara inte göra mig av med den, det var en tröst! Efter det vandrade Henrik (som aldrig träffat honom bara min nya vän Tillie) med mig ner på hans favoritfält och jag spred honom för vinden! Tårarna strömmade, men jag var äntligen redo att släppa honom fri ♥
Styrkekram igen! Fy vad jobbigt.
Vad fint du gjort här i bloggen, en riktig minnesplats för din fina Ronja. Jättefint!
Kram!
Min erfarenhet är att alla är ensamma i sin sorg, även om en familj drabbas så är alla ändå ensamma i sorgen och den bearbetning sorgen kräver. Jag är i alla fall väldigt ledsen för din skull, och tycker synd om dig. Massa styrkekramar till dig, kära Molly1
Alla: Tack fina ni! Så rara ni är!
Så fint med bilden på Ronja och det tända ljuset. Men jag förstår att det var väldigt tungt...
Många kramar
Glömde säga så fin din nya header blivit.
Låt det ta sin tid, det går inte at stressa på sorgen!
Vet du vad ni ska göra med askan?
Vilken fin header du har gjort förresten!
kram
Jag har inga ord som kan trösta
Kram
Det är som en smäll i bröstkorgen när man läser det du skriver, känner verkligen med dig! Stor nätkram...
Sunflower sa det jag också tänker, att alla är ensamma i sin sorg även om fler är drabbade. Man är ensam om att bearbeta och känna.
Du har gjort det så fint, både på bloggen och för Ronja med bild och levande ljus.
Ta hand om er. KRAM.
När man är som allra mest ledsen; då är det oftast för att den som kunde trösta bäst inte längre finns.
I min trädgård, strax utanför sovrumsfönstret, har jag en särskilt inhägnad del; där vilar de, mina fyrfota, älskade vänner. Minnet av dem alla lever kvar.
Hälsningar Astrid i Fbg
Alla: Tack! Så rara och omtänksamma ni är! Vi har inte riktigt bestämt vad vi ska göra med askan än, jag har en tanke att jag vill ha lite i en halsbandsbehållare eller flaska. Kram!
Å, det är så sorgligt! Skickar en STOR kram.
hallinbloggar: Tack för omtanken fina du!
Skicka en kommentar