Att ta farväl...

Det gör så fruktansvärt ont så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med min sorg. Jag går mest omkring och gråter, sover dåligt som attan, klappar och gosar med Ronja, gråter ytterligare men framför allt känner jag mig totalt energi- och kraftlös. Att föreställa sig ett liv utan Ronja är ofattbart! Jag fattar inte hur jag ska klara av det samtidigt som jag vet att jag inte har något val. Men när jag tittar på Ronja så vet jag att vi har tagit rätt beslut. Hon har levt ett långt och lyckligt liv. Nu är hon trött; har tappat livsgnistan och har svårt att röra sig. Jag tror den där sabla tumören trycker och skvaver på henne och skapar ett jätteobehag för henne. Min lilla docka, finaste i hela världen. På måndag ger vi henne den finaste gåvan; att få somna in och hamna i Nangijala där hon åter kan galoppera fram med en dundrande fart längs stigarna med rumpan nedåt så mycket så kroppen knappt hänger med. Min fina fina älskade lilla hund...

Tack alla ni för era fina kommentarer!