Som en käftsmäll!

Känns det när jag från första sidan dras in i berättelsen om Lotten som precis har fått veta att mannen - Per- i hennes liv inte älskar henne längre. Men visst kan hon bjuda till lite mer, försöka få honom att inse att han ju faktiskt älskar henne, visst? Och hon försöker för allt vad hon är värd tills hon så gott som utplånat  och förnedrat sig själv allt medan Per uppträder  mer och mer motbjudande tills han en dag deklarerar - vid en kopp kaffe och en påse köpta kakor - att han nu lämnar henne, för gott. Ensam kvar står Lotten med ett hem och två små döttrar som är precis lika förtvivlade och chockade som hon själv.
Vad som sedan följer är en långsamt utdragen och smärtsam process över det mörker och kamp som hon går igenom, de oförutsägbara och starka panikångestattackerna som oftast triggas igång av Pers närvaro, handlande eller känslokalla sms. Och jag tänker att man måste ha känt sådan här stark ångest själv för att kunna beskriva det så bra och ingående som Stielli gör det går bara inte att få det så trovärdigt annars, eller?...
En av de saker jag uppskattar  mest är att jag som läsare faktiskt känner hur  lång tid det tar och måste få ta innan Lotten börjar ta sig upp igen och komma ut ur bubblan hon under flera månaders tid befunnit sig i.  Under den tiden finns det tack och lov fina vänner och en bror med  familj som faktiskt  fångar henne när hon faller...
Jag själv går igenom hela känsloregistret under tiden; jag är förbannad, gråter, mår fysiskt illa och tro det eller ej jag skrattar också.
Det här är läsning när den är som bäst!

Jag ger den MMMMM av fem möjliga.