Ny vecka och jobb igen. Nu på morgonen har jag varit och lämnat Ronja hos veterinären för tandstensborttagning. Ingen större grej men att söva är ju alltid en risk och hon börjar bli gammal, snart 11 år.... De där tankarna - att hon kanske inte finns med oss så länge till - är så smärtsamma och jobbiga. Ni som har djur hemma vet vad jag menar. Jag försöker att träna mig på att leva i nuet och att njuta av henne här och nu men så smyger de där tankarna fram; hur ska jag klara mig utan henne? Jag vet ju redan svaret; det måste jag ju göra för det finns tyvärr inget annat alternativ.
Mina söner är nu stora och är också snart på väg från mig för att leva sina liv vilket också är jobbigt att inse för på något sätt känns det som jag inte är klar med den biten. Jag älskar ju som bekant barn och är rädd för att det ska bli tomt och tyst och att jag ska undra om det här var allt vad livet hade att erbjuda? Jag vet jag vet, flera skyndar sig att säga att nu kommer ju tiden då jag kan börja tänka på mig själv och göra allt det där som jag vill göra. Men förändring är jobbigt för mig och smärtsamt om allt ska hända inom en sådan kort period...
De här raderna är en av de vackraste och mest insiktsfulla jag vet:
"Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
De kommer genom dig men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv.
Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår."
(Khalil Gibran, libanesisk poet)
7 kommentarer:
Otroligt vacker dikt =) och visst är det så att barnen bara är till låns! Och våra vovvar! Sorgligt, men man måste försöka komma ihåg vilken ynnest det är att ha de till låns *kram till dig Molls*
Visst är det så att förändringar är jobbiga. Och även om man försöker så gott det går att leva i nuet kan man inte hjälpa att de jobbiga tankarna smyger sig på. Mammas och pappas ena hund fyller snart 13 år. Jag var tonåring när vi köpte honom, så han är uppvuxen med mig och bandet är starkt. Klart man tänker de otäcka, sorgliga tankarna stundtals.
Mina barn är ännu små, men kan tänka mig vilka känslostormar man upplever den dag de är redo att flytta ut.
Men inga förändringar som inte för nåt gott med sig. Det kommer att bli så bra.
Kram.
Fin poesi! Usch ja, jag kan inte tänka mig att vara utan sonen här hemma på ett bra tag än, men jag antar att det går snabbt. Men du kanske kan se fram emot barnbarn senare. Det livar ju till det rejält. :))
Vacker dikt! Förstår att sådana tankar är jobbiga. Min son börjar förskoleklass nu i höst och jag känner att tiden börjar rinna iväg. Det känns som att vi bara kommer ha helgerna att umgås på och det känns jobbigt. Inte riktigt samma sak som det du upplever. Men det är så påtagligt att barnen har vi bara till låns.
Miss M: Visst är den fin och träffande? Så sant du skriver det gäller ju även våra älskade vovvar! =)
Sara: Mmm, har alltid haft jobbigt med förändringar. Så fint du skriver till mig, tar verkligen till mig det för du är så otroligt klok och insiktsfull =)
Käthe: Visst är det vackert och talande? =) Ja njut av din lille medan jag får se fram emot att få barnbarn ;-)
Hanna: Ja den är så fin och träffande. Det är himla jobbigt men det är ju livet detta...Förskoleklassåldern är ljuvlig tycker jag =)
Jag är också en person som inte direkt gillar förändringar, iof gillar jag förändringar på sånt jag inte tycker om. Men allt jag tycker om det vill jag att det ska vara så för alltid. Jag får alltid känslan vid förändringar att en del i mitt hjärta försvinner och ersätts med ett litet svart hål :(
Vi har inga barn så där kan jag inte uttala mig. Men för ett år sen dog en av våra katter, det var hemskt, riktigt hemskt, hon var som en person i familjen
Camilla: Du sätter verkligen fingret på spiken, precis så känns det! Och det är därför det redan gör så ont att tänka tanken att klara sig utan Ronja, just för att hon är en sådan kär familjemedlem.
Skicka en kommentar