Godmorgon till er denna tisdag! Inleder denna dag med frågan:
Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Visst känns det igen? Jag är för det mesta käck och glad framför allt här på bloggen eftersom jag vet att vi alla har nog med vårt, att det är skönt att få slippa bli påmind om de mindre roliga sakerna hela tiden. Men samtidigt är ju detta livet; det går upp och det går ner som med berg och dalbanan.
Ibland har vi väl alla drabbats av att vi har lust att skrika ¨nej!¨ ¨enough is enough!¨ de där stunderna då känslan av att överhopas av alla måsten och det säger bara stopp! En massa nytt som ska läras in både på jobbet och privat, deklarationer ska lämnas in i rätt tid, ja ekorrhjulet snurrar på.
I dessa stunder är det skönt att plocka fram vackra minnen från fina platser man besökt och som man vet snart ska besökas igen. Att bara stanna upp och drömma sig bort till lugnet en stund. Vad skulle ni plocka fram i denna stund?
5 kommentarer:
En stor flaska Vodka. Neej, skojar ju bara. Men jag fattar känslan, själv brukar jag försöka andas lugnt och få igång energin i kroppen när det blir sådär för mycket! Man får ta små mentala semestrar....:-)
Åh, vet precis vad du menar. den senaste tiden har bara saker lagts på och lagts på. ALLA MÅSTEN tornar upp sig och det är lätt att glömma varför man gör saker och ting! Och att man har rätt till att ta det lugnt ibland och säga nej!
Jag plockar fram längtan efter veckan jag och H ska ha för oss själva i höst på någon sandstrand i världen =)
Molly: jag förstår verkligen vad du menar... Som du säger går det upp och ner. Jag lägger en bild på min blogg som svar på din fråga. Stor kram till dig!
ja du har helt rätt, det är enough i kina nu känns det som, jag vill hem, till mian bar, mib man och min hund, jag vet inte vad jag ska ta fram, jag försöker bara stå ut!
Free Fashion Pia: Jaaa! Joinar du mig? ;-) Du är så klok och har så rätt så; djupa andetag och varva ner....
Miss M: eller hur? känslan blir så övermäktig då...låter underbart med sandstranden ta fram den bilden ofta, lova! ;-)
Emma: Skönt att jag inte är ensam! Ska kollas in men jag har mina aningar ;-) Stor kram tillbaka! =)
Anna: Åh Anna jag förstår så väl! Jag flyttade hem en månad före min man och mina då små barn från USA till Sverige jag led så av saknaden...plocka fram små guldkorn och försök håll ut.
Skicka en kommentar